Haveri på allt!

Två "skrockfulla" saker har nu gått i uppfyllelse för mig på kort tid. För det första, en olycka kommer aldrig ensam! Häromdagen gav min dator efter flera års trogen tjänst upp och bestämde sig för att den inte ville starta mer. Som tur i oturen valde den att lägga av en dag då pappa hade tid att köra och köpa en ny med mig, och i tid för att jag skulle hinna köpa en ny innan det blev dags att söka till högskolan och sådant viktigt. Jag hade hoppats att den skulle hålla åtminstone över sommaren, men annars var det ingen större katastrof. Jag förlorade bara lite bilder och tyvärr en viss film om en hamster som en viss person förmodligen är glad över att jag förlorade;) Samtidigt som jag köpte ny dator passade jag på att köpa en ny kamera som jag funderat på i en halv evighet, så egentligen var det dr haveriet kanske bra, förutom att min plånbok nu är bra mycket tunnare!

Men, som sagt, en olycka kommer aldrig ensam. Nu kommer vi också till den andra "skrockfullheten" (är det ett ord?) Säg aldrig att något dåligt inte har inträffat dig än, för då kommer det snart att inträffa! Min kära lilla bil Pluto har nämligen sjungit på sista versen ett tag. Den är gammal och har reparerats flera gånger, men dum som jag är sa jag ändå stolt till min svåger häromdagen att min kära lilla Pluto minsann aldrig har stannat för mig! I samma stund jag sagt det tänkte jag till och med att det där var kanske dumt sagt, och vad hände då idag? Jo, plötsligt börjar det lukta och ryka uti bara helvete från motorhuven när jag är ute och kör, och plötsligt har Pluto också gett upp! Åter en sak som jag hade hoppats skulle hålla till hösten, för jag behöver verkligen en bil just nu, men icke. La datorn av kunde ju inte bilen vara sämre! Nu var det tydligen en fläktrem eller nåt som var av, så det kan finnas hopp än, men vi får väl se vad domen blir. Nu hade jag även i detta fall en väldig tur i oturen. Bilen skulle kunna lägga av på en 90-väg eller vid ett rödljus, men istället väljer den att lägga av i ett lugnt bostadsområde med möjlighet att köra till sidan, där det dessutom var tre bilkunniga män ute som genast rusade till min hjälp med vattenslangar och brandsläckare. Hade det inte varit för dem hade min panik nog varit aningen större, så det är tur att det fortfarande finns snälla och hjälpsamma människor här i världen! Dessutom var min kära syster i bilen bakom så hon kunde köra mig sista kvarteret till vår slutdestination. Sen kom pappa och hjälpte mig att bogsera bort bilen efter jobbet, så nu har jag fått prova på det också.

Förutsättningarna kunde helt enkelt inte ha varit mycket bättre i något av fallen, så det är väl egentligen bara att tacka min kära dator och bil för att de servat mig så länge de gjorde och hoppas att deras efterföljare ska vara lika tjänstvilliga! (detta börjar låta aningen sentimentalt!)

Slutligen, tack kära läsare om du orkat läsa allt detta, jag måste verkligen lära mig att fatta mig kortare!

I startgropen

Hej alla! (någon?) Det här är alltså min nya blogg. Här ska jag försöka skriva om vad som pågår i mitt liv. Jag har funnit att när tankarna är en enda röra och man inte vet varken ut eller in, så hjälper det oftast att skriva ner saker för att reda ut allting, men det kan också kännas så meningslöst att skriva om man inte har någon mottagare, så därför testar jag detta!

Just nu händer det inte så mycket. Jag är i en sån där mellanperiod i livet där ett kapitel är avslutat och ett annat snart tar vid. Man ska bara bestämma sig för vilken riktning man vill att det ska ta... Så jag går hemma och funderar, och funderar och försöker att få rätsida på vad det är jag egentligen vill. Jag har precis två veckor på mig att ta reda på det! Livet som velig suger!!! Det är så många beslut som ska tas och så mycket att välja mellan. Jag önskar ibland att jag var en sådan där person som tidigt visste precis vad jag ville och satsade allt för att komma dit, men alla går igenom veliga perioder i livet och har identitetskriser någon gång antar jag. Det är bara så svårt att hitta någon motivation i det man gör när man inte ens vet vad det är man siktar mot....

Jag ska alltså bara lista ut vad mina drömmar är och sedan är det bara att börja jobba för att uppnå dem...lätt som en plätt, eller hur!? Jag får väl se var jag hamnar till hösten och vad mitt liv tar för riktning...Innan dess ska jag ut på två (förhoppningsvis) underbara resor! Kanske hittar jag en bit av mig själv då...